På hotellet hade dom laggt fram öronproppar, första gången vi sett det. Visserligen hörs det musik överallt i Memphis men som tur är så blev vi inte störda vi sov gott efter vår tur på Beale street.
Beale street är legendariskt. Här har det spelats blues sedan början på 1900- talet. Gatan är full av klubbar och restauranger och granna töser.
Beale blev en samlingsplats för svarta musiker och alla stora jazz och bluemusiker har spelat här. Det var här som musikstilarna gospel, country, blues och folkmusik blandades för att skapa Rock n Roll. En ung Elvis Presley och Jerrry Lewis och många andra vita musiker smög sig ner här för att se och lära.
Stämningen på Beale var mer avslappnad och mindre kommersiell än på Brodway i Nashville. Musiken höll generellt sett också mycket högre klass på vår första kväll här jämfört med Nasville.
Byggnaderna var dock mer slitna, här något för den händige.
Man kunde handla "Beer to go" det har vi inte sett någon annan stans i USA.
Först fick vi dock äta lite för att orka med. Catfish, revben, het bönröra och en massa annat gott fick vi in på blandtallriken.
Bandet på stället spelade klassiska soullåtar från Memphis.
James Govan hette sångaren och bandledaren, Soul man, Sitting on dock of the bay och andra solstandards gjordes full rättvisa och man kände sig förflyttad till Stax och Hi records guldålder.
Memphis horns!
Gitristen och organisten fick på en hel del snygga licks.
Vi hittade en utescen mitt på Beale. Utanför stode en staty av W.C Handy ofta kallad bluesens fader. 1909 kom han till Memphis och han skrev låten "Memphis blues" och lade grundstenen för bluesens utveckling.
På utescenen såg vi en fantastisk konsert med Sonia Leigh, det blev helt klart kvällens höjdpunkt.
Organisten hade skruvat ihop sin förstärkare själv med ljusslinga och högtalare från Hobbex.
Det är alltid fullt med folk och god stämning på Beale.
Men en och annan buse tar polisen hand om.
Skickat via Blogsy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar