Bluestrailen var inte helt avklarad så vi stannade i McComb där Bo Diddley föddes.
Liksom på många ställen i södern var McComb ganska nedgånget. Här ser man krisen på ett helt annat sätt än i norr. Även i stadskärnorna är mycket nedlagt och det står bara tomt.
Lördag förmiddag, inte en människa i sikte.
Sen gick färden mot New Orleans' , vägarna var bra, dom hade röjt men du såg en del nedfallna träd längst highwayen. Man förstod att orkanen hade varit kraftig.
En del av färden gick över en bro som kallas Lake Pontchartrain Casueway, en av värdens längsta, den vilar på 9.500 betongpelare och är 3,7 mil lång. Det var en upplevelse bara att köra över den.
Så småningom närmade vi oss New Orleans' på vägen över bron.
Inne i stan var följderna av orkanen tydligt synliga. Inte helt lätta att dokumentera eftersom vi körde. Rödljusen fungerade fortfarande inte än vilket försvårade färden mot hotellet som vi bokat.
Vi hade bokat hotell vid flygplatsen för att vara på plats morgonen efter. När vi kom fram till hotellet möttes vi av:
Här var hotellet,
Här var den öppna entrén
Med den här lappen. Hotellet var stängt, ingen ström.
Vi försökte med närliggande Hilton istället. De hade heller ingen ström men rum till halv priset
Inklusive ficklampa. Förhoppningsvis skulle strömmen komma innan kvällen så att air-conditionen skulle fungera.
Fint rum i alla fall
Pool som inte var igång
TV-spel som man inte hade så stor nytta av. Hade inte Christoffer gillat.
Utsikt från hotellrummet, så det var nära flygplatsen.
När vi checkat in åkte vi för att lämna tillbaka bilen. Vi valde att ta taxi till downtown istället eftersom vi inte känner till vilka vägar som är översvämmade. Men downtown skulle ha klarat sig helt och ha ström. Taxin lät vänta på sig men snart var vi på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar